Allergisk reaktion?

Ja herregud.. Är det inte det ena så är det ju det andra. Som ni vet så har ju Aite varit sjuk. I tisdags på eftermiddagen svullnade hans högra öga upp. Jag ringde till veterinären och fick komma direkt. Veterinären tittade i ögat och kollade så att det inte var något skräp eller någon skada på själva hornhinnan. Det var det inte. Så jag fick ögondroppar och kortisonsalva som jag skulle droppa i ögat i 3 dagar.

Jag åkte hem igen och efter ett tag så tittade jag på min hund och insåg att det där är inte min Japanska Spets, det är en bulldog. Han hade alltså svullnat upp i hela ansiktet, speciellt runt nosen. Jag blev ju lite orolig men bestämde mig för att avvakta.. En stund senare så började även det andra ögat svullna upp.

Jag ringde till jourveterinären och diskuterade saken. Hon sa att det förmodligen var någon slags allergisk reaktion på något. Jag frågade om det kunde vara medicinerna som han äter mot magen och hon sa att det finns ju alltid en risk att det är det. Jag gav inte medicinerna på tisdag kväll utan bestämde mig för att vänta och ringa till Gammelstan på onsdag morgon och höra vad de tror.

Natten mot onsdag var jättejobbig för stackars Aite. Han var orolig, gnällig och hade väldigt svårt att få ro. Han gick omkring halva natten och kom flera gånger till min säng och gnällde. Det var som att han ville säga något till mig.. förmodligen försökte han tala om att han hade ont och att det var obehagligt.

På onsdag morgon så hade svullnaden nästan gått ner helt och hållet men man märkte att det fortfarande inte var helt bra med honom.. Han bettede sig helt enkelt väldigt underligt :P haha. Jag ringde till gammelstan och pratade. Hon som jag pratade med sa att en allergisk reaktion på mediciner kan komma när som helst men att det troligaste är att det kommer första eller andra dagen som de får medicin.. Så hon sa att jag skulle prova ge medicinerna igen och ha honom under uppsikt. Hon skulle även be min veterinär ringa upp senare under dagen.

Så jag gav medicinen igen och var väldigt orolig att han skulle bli sämre igen. Men ingenting hände. Hela dagen igår mådde han rätt bra, och åt bra. Jag fick inget samtal från veterinären men på kvällen diskuterade jag med mamma om att det kanske kunde vara så att han har blivit biten av något.. tex någon insekt. Eller, som vi tyckte var ännu troligare.. att han kanske blivit bränd av en humla? Men man vet ju aldrig.. Kanske är medicinen iallafall? Det lär jag ju aldrig få reda på.

Idag däremot så ringde veterinären. Hon sa precis det jag befarade.. att man väldigt sällan får reda på vad orsaken till sånna här allergiska reaktioner är. Det kan vara medicinen, det kan vara en insekt.. eller i stort sett vad som helst..

Så vi lämnade den frågade och diskuterade vidare kring Aites magproblem. Alla provsvaren hade kommit nu och det var inget som var onormalt. Igår och idag har han ätit bra och inte spytt något alls så vi kom fram till att han får fortsätta med fodret så länge det fortsätter att vara bra. Men om det vänder och han börjar spy igen så ska jag ringa tillbaka. Om jag vill fortsätta utreda vad det är för fel på honom så sa hon att det i stort sett finns 2 alternativ. Det ena är att göra ett vävnadsprov. Då kan de antingen gå in i magen med kamera och se hur det ser ut och ta en bit vävnad, eller så öppnar de upp honom. Det andra alternativet är att börja behandla med kortison. Det finns ju för och nackdelar med både och.. Att öppna upp är ju kostsamt och innebär ju en viss risk.. Att behandla med kortison är i längden rätt jobbigt för kroppen och man får egentligen aldrig reda på orsaken bakom problemet..

Som det känns nu så vill jag bara att han ska bli bra och eftersom han har varit bra idag och igår så känns det som en ljusning. Men blir det inte bättre så måste jag ju gå vidare för att hitta problemet. För er som inte vet så har ju Aite alltid haft problem med magen, ända sen har var liten. Just därför tyckte veterinären att det var viktigt att få reda på vad som egentligen är fel. "Aite är ju ung och har förhoppningsvis många år kvar att leva..." sa hon. Och det är så sant. Jag vill ju inte att han ska gå runt och ha ont i magen, spy och må dåligt i resten av sitt liv. 1 ½ år är nog länge...

Håll tummarna!

/Helena & Aite


Kommentarer


Kommentera inlägget här:


Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0