Den här taggiga saken träffade jag och Aite alldeles nyss. Vi var ute på kvällsrastning när den kom springandes över vägen. Aite blev genast intresserad och jag var naturligtvis tvungen att fota. Sen insåg jag att "Ojdå, nu kanske Aite tror att det är en potentiell lekkompis eftersom jag gick fram till den så obekymrat" så jag var ju tvungen att agera. Så fort Aite tog ett steg närmare så sa jag försiktigt men lite strängt åt honom. Då backade han lite bak och jag berömde direkt. När han sedan vände sig och började gå därifrån fick han massor av beröm. Hoppas att han fattade att igelkottar inte är bra lekkompisar!!

Nu till något annat..

Michaela kommenterade inlägget jag skrev tidigare om hur jag kände när Aite var liten. Hon skrev något klokt tycker jag, och det var att rädslan aldrig försvinner. Man är alltid osäker när en ny hund kommer in i ens liv. Det spelar ingen roll om det är den första eller hundrade. Det känns verkligen som att det är så sant. Det tar ett tag innan man lär känna sin hund, och de är ju alla olika så man kan nog inte säga att "så här är det" när det gäller hundar :) De är alla individer!