Igår när jag och Aite träffade Barffas så slog det mig hur otroligt olika våra hundar är. Både som individer och som ras. När Aite var liten var han rädd för i princip allt, han följde mig vart jag än gick och grät hela nätterna.. Aite var också otroligt lättlärd, gjorde väldigt sällan hyss och faktiskt så var han en lugn valp. Hans framfart märktes iallafall inte :P När jag tänker på hur Aite var och ser hur Barffas är nu så blir det liksom så tydligt att de är framavlade för olika ändamål, vilket gör att de beter sig helt olika i vissa situationer. För er som inte vet så är ju Aite en Japansk spets och Barffas är en Riesenschnauzer.

Aite grät hela nätterna i 4 veckors tid - Barffas har inte ens gnällt
Aite var rädd för allt - Barffas verkar inte ens veta vad rädsla är
Aite följde mig som en svans - Barffas följer också som en svans
Aite var otroligt lättlärd - Barffas verkar också vara rätt lättlärd
Aite gjorde väldigt sällan hyss - Barffas gör lite mer hyss ;)
Aite var överlag väldigt lugn - Barffas är.. mindre lugn :P

Tänk att vi genom avel kan få fram i princip vilka betenden som helst hos våra hundar. Orädd - Försiktig. Social - Mindre social. Jaktlust - Ingen jaktlust alls. OSV OSV OSV. Det är rätt otroligt. Och vi människor kan bara välja och vraka bland alla egenskaper.

Någon annat som jag lagt märke till med Aite och Barffas är att Barffas använder nosen, hela tiden! När Aite var liten (kanske 12 veckor) så provade jag att dra en köttbulle efter golvet och så la jag köttbullen i slutet av mitt lilla spår. Men Aite förstod inte det där med att nosa. Han använde ögonen i första han och försökte titta vars köttbullen var. Jag upplevde att det ofta var så att nosen inte användes så flitigt som den gör idag. Vad kan man då dra för slutsats av detta? Jo, jag tror att Barffas kommer att bli en UTMÄRKT spårhund :) Det är väl det syster & svåger har tänkt satsa på också..

Tack för mig, hejdå.